Ford Mustang Mach-E – Elektrifierad Mustang

I november 2019 befann vi oss i Oslo för att ta del av premiären för Fords nya elsatsning Ford Mustang Mach-E. Under pompa och ståt avtäckte man en sportig crossover med marknadens kanske mest aggressiva strålkastare. Huruvida bilen förtjänar att bära det förnäma namnet Mustang med de tillhörande ponnyemblemen har sedan dess varit ett ämne som debatterats häftigt, även internt hos Ford. Men efter att Fords VD konverterades till att vara positiv till namnet efter en provkörning vände vi förhoppningsfullt tillbaka över landsgränsen i väntan på en egen provkörning. 16 månader senare har vi äntligen fått tag i nycklarna till ett tyskregistrerat förserieexemplar. För att skaffa oss kött på benen innan vi själva ger oss in i debatten mot internettroll och ryska propagandabottar har vi under ett par dygn testat nya Ford Mustang Mach E.

Nog allt är det en Mustang? Jo, någon annan slutsats är svår att komma fram till, i alla fall så länge man dömer boken efter omslaget. Fronten och lyktorna rimmar helt med det designspråk vi är vana att se hos en Mustang och den långa och kraftiga motorhuven ser ut att utan problem kunna svälja en stor och törstig V8:a. Istället döljer den en frunk med dräneringshål för att enkelt kunna spola av och göra rent. Skyldig till en någon insnöad världsbild tänker jag att den passar perfekt till att lägga en blöt våtdräkt och leriga löparskor i. Triathleter och swimrunfantaster världen över lär jubla i kör.

I början på 1900-talet när Ford lanserade T-forden ska grundaren Henry Ford ha sagt att kunderna kan få bilen i vilken färg man vill så länge man väljer svart. Mach E kan du istället få i sju olika kulörer, men sex av dem ligger fortfarande i det svartvita spektrat: 50 Shades of Grey kan man säga. Oavsett vilken färg man väljer kommer taket lackerat i svart vilket elegant framhäver en coupeliknande taklinje. Exteriören rundas av med en något bulligare bakända som inte faller mig helt i smaken, men räddas snyggt upp av bakljusen som än en gång gör oss påminda om att det är en Mustang vi har att göra med.

Väl på insidan sitter du högt och bekvämt. Sportstolar är ett vanligt knep för att få bilen att kännas sportigare. Ford har istället valt en annan väg med breda och mer fåtöljliknade stolar. Fördomsfullt tänker jag att de lämpar sig väl även för amerikaner som hellre väljer en dubbel plusmeny istället för en mer balanserad kost. Tack vare att infotainmentskärmen är över 15 tum stor finns det plats för större genvägar för allt från media och navigation till klimatanläggningen vilket gör det hyggligt enkelt att manövrera även medan man kör. Det mesta känns gediget och ger intryck av hög byggkvalitet, bortsett från vredet för växellådan som känns överdrivet plastigt och bräckligt.

Ute på vägen går bilen lika stadigt som ett ånglok när jag tack vare de tyska plåtarna känner mig anonym nog att testa på de fartresurser Mach-E har att erbjuda. Bilen vi testar är den fullsmetade varianten med fyrhjulsdrift och det stora batteriet. Det betyder 351 hästar, alla beredda att på kommando leverera fullt vridmoment och accelerera bilen från 0-100 på i runda slängar fem sekunder. Styrningen känns tung och precis och trots vikten på 2,2 ton tar den sig an slingrigare vägar på ett förvånansvärt bra sätt, men bilen blir samtidigt knappast mitt förstahandsval när det ska läggas landsvägsmil i sommarsolen. Det är i stadstrafik och på motorvägen bilen hör hemma och där gör den det bra.

Hur lyder då den slutgiltiga domen? Är Mach-E en riktig Mustang? Nja, bilen är inte en Mustang enligt det vi tidigare förknippat med namnet, men det går inte att komma ifrån att Ford har skapat en riktigt bra crossover som fortfarande vänder huvuden när den rullar fram på gatorna. Och med användandet av namnet har man gett Mach-E den uppmärksamhet den förtjänar, och kanske behöver, när Ford påbörjar ett nytt och elektriskt kapitel.