Volvo XC40 P8 Recharge – Volvoraggarens mardröm?

Äta tacos på fredagar, köttbullar och sill på högtider och köra Volvo till IKEA. Svenskare än så blir det knappast, men om du inte gick fordonsprogrammet på gymnasiet är Volvo kanske inte det mest upphetsande bilmärket för FyraHjuls målgrupp. För att råda bot på det satsar man hårt på alternativa former av ägandeskap med bland annat prenumerationstjänster och oftast är det då minstingen XC40 man knuffar fram i rampljuset. Modellen huserar allt från 3-cylindriga bensinmotorer, dieslar, hybrider och nu det senaste tillskottet en elbil med kraft nog för att klistra bakhuvudet i nackstödet. Så för att ta reda på om Volvo kan konvertera Volvoraggare från att hylla sotande d24:or till att köra betydligt grönare (och tystare) har vi den här veckan därför testat Volvo XC40 P8 Recharge.

Exteriört bjuder inte den helelektriska versionen av XC40 på några överraskningar. Grillen som man normalt finner på övriga versioner av Volvon är numera täckt och den skarpsynte kan notera att man stansat in ”Recharge” i C-stolpen, större skillnader än så är det inte. Till recharge-versionen av XC40 erbjuds inget R-designpaket, inledningsvis till vår förtvivlan. Emellertid hade ett R-designpaket blivit kaka på kaka, för med den heltäckta grillen, taket lackerat i svart som kontrast mot den annars röda karossen och på testbilen, tonade bakrutor från fabrik, ser bilen i mitt tycke hyfsat sportig ut. Den kommer fortfarande inte i närheten av hotfullheten hos värstingmodellerna av syskonen V90 och XC60 som Polestar fått sätta tänderna i, trots att XC40 P8 sett till hästkrafter nätt och jämnt trumfar dom båda. I mångt och mycket är det alltså samma kubliknande och lådformade siluett vi vant oss vid, vilket knappast kommer höja några ögonbryn ute på vägarna, på gott och ont då karossen är ungefär lika aerodynamisk som Hodor från Game of Thrones. Aerodynamik och räckvidd går hand i hand och på elbilar innebär varje kilometer extra räckvidd inte bara mer skrytmöjligheter för tillverkaren utan också för köparen mindre tid förlorad vid en laddstolpe.

Snabbare än en D24

Att XC40 P8 Recharge är Volvos kraftfullaste modell gör sig givetvis bäst till känna när högerfoten begravs djupt i fotbrunnen. Med sammanlagt 408 hästkrafter fördelat på två motorer, en på varje axel, avklarar den 0-100 tämligen kvickt. På 4,9 sekunder för att vara precis. Utan en växellåda att stega upp genom känns det dock aldrig särskilt våldsamt. I kombination med att bilen varken lämnar ifrån sig ett högt motorvrål eller smatter från ett avgassystem känns det varken särskilt tabu eller otillåtet att påkalla svallvågen av kraft från det 78kWh stora batteriet. Den som har en tendens att lätt bli beroende bör hålla sig undan.

Styrningen är lätt och bekväm utan att kännas slapp vilket gör att bilen upplevs smidig och nätt i vardaglig körning. Kommunikationen mellan ratten och vad hjulen faktiskt gör är dessvärre ungefär lika obefintlig som kommunikationen i en xbox-live lobby, bortsett från svordomarna då såklart. Det gör ingenting när du åker till och från jobbet eller matbutiken, utan känns faktiskt behagligt och aningen lyxigt, men vid mer inspirerad körning är styrningen inte mycket till engagerande och lämnar då en hel del att önska. Fjädringen lyckas väl med att maskera ojämnheter på sämre vägar och den mjuka och tysta eldriften har också ett fantastiskt bra enpedalsläge där bilen med hjälp av elmotorerna bromsar ända till stillastående när man släpper gaspedalen, vilket samlar poäng när komforten ska betygsättas.

Nytt för Volvos elbilar är att dom nu kommer med ett nytt sorts året-runt-däck. På blöt och kall asfalt hävdar man bättre grepp och längre räckvidd. På snö och is rekommenderas dock ett riktigt vinterdäck. Bra för däckverkstäderna som inte blir av med kunder, sämre för mig då jag på grund av min utomordentliga framförhållning fortsatt kommer att stå där slokörad med sommardäck när den första halkan slår till. Vi testar dock bilen i varma sommartemperaturer och då krävs det inte mycket för att däcken ska skrika efter grepp när du försöker ta kurvor i en något högre hastighet. Ingen ägare kommer såklart ta med sig en XC40 till en track-day så står det inte Dominic Torreto i passet kommer köparen inte att uppleva något problem.

Mer än godkänd körkupé

Givetvis ska det också klämmas och kännas på interiören i jakten på motorjournalistens värsta fiende, hårdplast. XC40n är i grund och botten Volvos instegsmodell så den som söker han skall finna, men inte i den utsträckning att det känns billigt eller lågkvalitativt. I stället känns det mesta gediget och välbyggt. Ratten känns köttig och förtroendeingivande och sätena är fantastiskt bekväma. Ett vanligt försäljningsargument för SUV:ar är den goda sikten man får genom den högre sittpositionen och i sikten framåt och åt sidorna är i XC40 utomordentlig, men på grund av de stora C-stolparna är dessvärre den döda vinkeln enorm.

Avsaknaden av en förbränningsmotor medför att man kunnat göra sig av med startknappen. I XC40 P8 räcker det med att sätta sig i förarstolen och sätta foten på bromsen för att starta bilen. En funktion som visade sig vara väldigt bekväm. Är det inte i en sportbil jag sitter i vill jag aldrig behöva trycka på en startknapp igen. Att Volvo dock bara täckt över hålet där startknappen tidigare suttit med ett enkelt plastlock känns däremot lite tråkigt.

Volvo stoltserar gärna med att XC40n är en av de första bilarna som använder sig av Googles operativsystem Android automotive. Att skriva bra mjukvara har visat sig vara långt ifrån enkelt vilket gång på gång visar sig i oresponsiva och kassa infotainmentsystem. Mjukvarugiganten Google bör rimligen göra ett bättre jobb så att outsourca arbetet dit känns helt klart rätt väg att gå, men när kartan i instrumentklustret redan på parkeringen utanför Volvo fastnar och kräver en tvingad omstart av infotainmentsystemet för att hoppa i gång vittnar om att mjukvaran fortsatt är en akilleshäl för många bilar. I övrigt är systemet responsivt och lätt att navigera i. Röststyrningen, som också tillhandahålls av Google, fungerar faktiskt på riktigt till skillnad från andra tillverkares motsvarigheter. Emellertid upplevs systemet något funktionsfattigt. Speciellt önskas större möjlighet att anpassa vilken information som ska visas i instrumentklustret. Troligen lätt åtgärdat då bilen kan ta emot ”over the air”-uppdateringar, men att köpa en bil baserat på eventuella framtida funktioner överlåter vi till medlemmarna i sekten med Elon Musk som ledare.

Slutsats

Det är svårt att inte känna sig som hemma bakom ratten på en Volvo och Volvos första ansats till en elbil är inget undantag, men det som hindrar XC40 P8 Recharge från att bli en storslagen succé kan nog tillskrivas prislappen som luftar 670 000 kr innan du lägger på utrustning, mycket pengar för lagomsvensken. Man möter också hård konkurrens från syskonet Polestar 2. Volvon och Polestar 2 är i många avseenden väldigt lika, men ändå är Polestar ca 80 000 kronor billigare. Att dirigera dryga 400 hästar är givetvis ett nöje, men rimmar heller inte särskilt bra på lagom. En förnuftigare framhjulsdriven version med en i runda slängar 150 000 kr lägre prislapp är därmed i antågande, och ska vi prata köprekommendation är det istället den som hade fått mitt seal of approval.